Intresset för hållbarhetsrapportering är rekordstort i och med att Sverige liksom övriga EU-länder inför en ny lag om obligatorisk hållbarhetsrapportering för större företag. Det gäller inte bara Europa – antalet instrument för att rapportera kring hållbarhet ökar kraftigt i världen, från 180 st 2013 till över 400 st 2016. Börser och finansmarknadens reglerare står för en stor del av dessa men även antalet frivilliga initiativ ökar.
Fler hållbarhetsrapporterar
Allt fler företag hållbarhetsrapporterar. T.ex. har antalet rapporter registrerade i GRI:s (Global Reporting Initiative) databas ökat stadigt år efter år. GRI-riktlinjerna har blivit en de facto -standard och senare under 2016 är det tänkt att nästa version ska lanseras som en riktig standard, kallad GRI SRS (Sustainability Reporting Standard). Den kommer att ersätta den nuvarande GRI G4. Även intresset för Integrerad Rapportering enligt ramverket från IIRC, International Integrated Reporting Council, ökar. Integrerad Rapportering och GRI är komplementära och fungerar bra tillsammans och kommer troligen att konvergera framöver. Allt fler företag rapporterar frivilligt sina koldioxidutsläpp till CDP, tidigare Carbon Disclosure Project, och CDP har börjat samla in frivilliga data även kring vatten och avskogning.
Investerarna driver på rapporteringstrenden
Lagen om obligatorisk hållbarhetsrapportering inom EU är inget som flyttar fram frontlinjen för hållbarhetsarbete, det bara höjer golvet. Den största pådrivaren på utvecklingen är istället ökande intresse från investerare. Det FN-stödda nätverket Principles for Responsible Investment, PRI, växer hela tiden. Stora banker och andra investerare har infört hållbarhetskriterier i sina analyser, vanligen under beteckningen ESG, Environmental, Social and Governance issues. En växande skara aktörer ställer krav på mer långsiktigt fokus istället för enbart kvartalsfokus. SEB:s Klas Eklund har fått titeln Hållbarhetsekonom för att markera hur viktigt detta har blivit. Många finansaktörer har anslutit sig till Montreal Carbon Pledge och redovisar sina portföljers koldioxidavtryck. Det är också fler som aktivt ”divesterar”, d.v.s. säljer sina innehav i fossilberoende bolag. Många internationella företag inom bank- och finanssektorn väljer också att formulera om sin vision till att omfatta ett större syfte än att bara göra vinst – i en undersökning från PwC 2016 hade 30 procent redan gjort det och ytterligare 12 procent hade planer på det.
Hållbara företag ger minst lika bra avkastning
Det som driver finansaktörer att fokusera på hållbarhet är det faktum att bolag som klassas som mer hållbara levererar minst lika bra avkastning samtidigt som många av deras kunder och medarbetare vill se sina pengar och arbetsgivare göra en positiv skillnad istället för en negativ. En ökande insikt om riskerna för hållbarhetsrelaterad påverkan på företagen, t.ex. klimatrelaterade översvämningar och extremväder, samt för regleringar som internaliserar kostnader (t.ex. koldioxidskatt), gör att hållbarhetsfrågor har blivit en del av riskanalysen. Det pågår en stor produktutveckling på finansmarknaderna där bolag som kvalar in i olika sorters hållbarhetsfonder eller ger ut gröna företagsobligationer kan attrahera kapital från nya håll.
Räkna mer än bara pengar
Ett inslag i hållbarhetsrapportering som börjat gro de senaste åren är naturkapitalredovisning, att synliggöra ”externa kostnader” (som företaget eller dess kunder inte betalar för) och försöka internalisera dem. Det innebär i korthet att man bedömer miljöpåverkan i termer av fysiska kvantiteter, konverterar dessa till monetära värden, bedömer påverkan i hela leverantörskedjan och identifierar områden med hög påverkan, samt möjliggör jämförelse med andra företag. Vatten är en naturresurs som kommer allt mer i fokus.
En annan fråga som blivit aktuell de senaste åren är skatteflykt, vilket har resulterat i ett intresse från intressenterna att företag är transparenta kring hur mycket skatt som betalas och var.
När det gäller arbetsvillkor och mänskliga rättigheter i leverantörskedjan kommer fler krav på att redovisa företagens arbete för att motverka slaveriliknande förhållanden hos underleverantörer. Modern Slavery Act är en lag som tvingar större företag verksamma i England och Wales (även utländska) att göra detta årligen.
Konfliktmineraler är ett område där amerikansk lagstiftning (kallad Dodd-Frank Act, sektion 1502) har ställt krav på företag noterade på amerikanska börser att redovisa varifrån vissa mineraler kommer som är vanliga i t.ex. mobiltelefoner och datorer. Detta för att försöka strypa pengaströmmarna till krigsherrar som finansierar krig genom att ta kontroll över gruvor, många gånger med slaveri som komponent. EU är nu på gång med liknande lagstiftning.
Framtiden? Allt mindre företag hållbarhetsrapporterar
Personligen tror jag att både den kommande GRI-standarden och ramverket Integrated Reporting får fler användare. Det kommer inte bara att gälla de stora företagen – även deras leverantörer kommer att krävas på hållbarhetsrelaterad information av sina stora kunder, och då kommer även de mindre företagen till slut över en tröskel där det inte kostar särskilt mycket extra att även rapportera offentligt om sitt arbete. Därför kommer många små och medelstora företag som inte omfattas av lagkravet idag att börja göra det på frivillig basis de kommande åren, är min profetia. Så småningom kommer lagstiftarna att skärpa kraven och tvinga eftersläntrarna att följa efter.
Äkta hållbarhetsarbete och hållbarhetsrapportering börjar bli en hygienfaktor. Helt enkelt för att det börjar bli för kostsamt att inte göra det.