På ett seminarium om usla löner i textilindustrin här om dagen slogs jag av att H&M återigen deltog i panelen medan de andra stora klädföretagen lyste med sin frånvaro. Är det här en del i en ny strategi för CSR-kommunikation och vad har H&M att vinna eller förlora på det?
Fair Trade Center och Rena Kläder har släppt en ny rapport om löner i klädindustrin och seminariet handlade om just detta. I inledningen av seminariet lyftes fram att en textilarbetare i Bangladesh måste jobba i tre timmar för att få råd att köpa 1 kg ris, medan en norsk kan köpa 14 kg ris för en enda timmes lön. (Eller annorlunda uttryckt: en norsk tjänar ihop till 1 kg ris på mindre än 5 minuter.)
I rapporten har man tittat på H&M, Lindex, MQ, Åhléns, Gina Tricot, RnB Retail and Brands, Kappahl, Varnergruppen och Indiska. Samtliga nio klädföretagen deltog i ett rundabordsamtal med Fair Trade Center och Rena Kläder i september och samma dag som rundabordsamtalet meddelade H&M offentligt att de skulle genomföra en lönekartläggning genom Fair Wage Network. (H&M valde även att delta i Greenpeace-initiativet “Avgifta modet” eller “Detox the future” som lanserades i somras.) Till seminariet denna kväll är det dock bara H&M som ställer upp, och H&M ställde upp på en djupintervju för rapporten medan Lindex avböjde.
”Störst och först”
De är ju störst så de har mest resurser för att delta, men mitt intryck är att H&M deltar i diskussioner och lämnar ut information i större utsträckning nu än för några år sedan. Kritiken mot textilbranschen är till största del densamma som tidigare – det handlar om främst om löner som det inte går att leva på, orimligt mycket övertid och hinder mot facklig organisering. Min gissning är att H&M känner att de till skillnad från många andra har kommit ur startblocken med ett systematiskt CSR-arbete och nu har självförtroende att prata om vad de gör, även om de inte har kommit jättelångt i praktiken. Allt enligt formulär 1a för CSR-kommunikation: handling först, berätta sedan vad du gör utan att överdriva.
För- och nackdelar med att sätta sig i skottgluggen
Öppenhet kan så klart ha både positiva och negativa effekter. På plussidan handlar det dels om att bättra på sitt rykte. Man har möjlighet att visa upp de bra saker man gör och styra bort från bristerna, visa god vilja och bygga relationer med kritiker vilket kan mildra kritiken, och att synas ofta i CSR-sammanhang vilket skapar trovärdighet i frågan. Men ännu viktigare är kanske att man får chansen att ge sin egen verklighetsbeskrivning, eftersom det påverkar hur frågorna definieras och hur agendan sätts.
På minussidan finns det alltid en risk för klavertramp – t.ex. om man talar vitt och brett om hur bra man är och det sedan uppdagas brister – eller för att H&M ensamt får klä skott för bristerna i branschen, särskilt om man alltför tydligt försöker slingra sig när det kommer kritik.
I H&Ms fall fick de denna kväll berätta om att de är världens största köpare av organisk bomull och om sina Worker Negotiation Committees på några fabriker i Kina. Representanter för arbetare och ledning får stegvis lära sig diskutera frågor om arbetsförhållanden, där man börjar med “lätta” frågor som hygien och säkerhet, för att senare prata om löner och övertid när alla har lärt sig diskussionsprocessen. Goda exempel som H&M ska ha uppskattning för, även om det sistnämnda bara gäller ett fåtal av de ca 1700 fabriker som levererar till H&M. Å andra sidan lämnades åhörarna utan något tydligt svar på varför H&M försöker påverka Bangladesh regering att ändra lagstiftningen för att höja minimilönerna men inte tar steget själva att höja lönerna i sina fabriker. De är inte något DEM Collective direkt.
Totalt sett lyckas nog H&M rätt bra med att framställa sig som företaget i branschen som har kommit längst och som att de tar CSR-frågorna på allvar. Min bedömning är att plustecknen överväger för H&M och att de tjänar på den här CSR-kommunikationsstrategin. Och därigenom bevisar de tesen för dagen inom CSR och “reputation management” – det är transparens och autenticitet som gäller.